Jag har skrivit poesi sedan 2017 då jag började med nödrimmade Cornelis-pastischer (till skillnad från "Mästern" förstod jag inte pluralböjning; kan ej heller sägas ha besuttit god smak). Jag lämnar dem därhän.
Följande stycken är mestadels ögonblicksdikter; de flesta kan inte hävdas vara välskrivna.
Stod på stranden jag i tystnad
Slipta stenar om min fot
Utåt havet låg min lystnad
Honom rådde intet bot
Då ville jag kasta de klutar åt vinden
Eldad av drömmen om Ariens land
Himlen plägar ofta tiga
Hjärtan sällan slå i takt
Men de pustar, fria, viga
Böja furan på sin vakt
Då storma de framåt som hjorten och hinden
Blåsande klutarna utur min hand
Är mitt ämne illa riktat
Är min klagan icke ny
Över hav där åldrar skiktat
Sand och sten och vass och dy
Då låt henne färdas med sjöjättens sånger
Ända till stridsstupte Ynglingens hög,
Skynda öster, jaga gryning
In i ökenprästens tält:
Många mil från svall och dyning
Fladdrar till hans eld
Då kvarstår intet av osaklig ånger
Kluturna vordna till bloteldens rök.
Om historien.
Snart finns ingen mänska mer som skodat det som skett;
jorden, gräset, skogen vet.—De gömma det de sett.
I gamla berg! vad hemlighet I bären i ert bröst
men man hör från eder intet mer än egen röst.
"Mänskovärdet" var här intet mer än ord och sång,
nästan tyst, när dömdas läppar slöts en sista gång.
(Men nu har benen blandats ut i Oświęcims cement.
Gummans cigaretter är det enda som blir bränt.)
När jag levde för en avbild
kände ej mitt hjärtas slag
då teg jorden, då teg himlen,
tego mot mig natt som dag.
Sonett.
Om drömmar skola rinna bort, som snö
när lyktas vintern, åter blottas Jord,
från sinnet sömnomhöljt, och därmed dö,
jag både blott att efter levde dessa ord.
Dem tage, hålle hon som intet vet,
om fällde i sin okunskap blott en
fullärlig tår—men skedde icke det,
då bränn dem under Månens kalla sken,
att det som sjungits utan vett och mod
bort glömmes, och ej sedan skämmer dem
som förr för intet mer utgjutit blod
än yrig dröm om himmelrikets hem.
Ty knappt ens Månen skiner för vår skull
om vi förbliva halva—han är full.
Hon jag namnlös älskar
som jag tresvar sett
synen dröjer i mitt sinne
att hon mot mig lett.
Korta strofer, korta rader
skakig penna—det var ljug
varför slika överdrifter?
Arma mänska, dug!
Jf. 28 oktober 2023.
Rykten tige, rök uppstige
från den forna mänskans bål.
Sången hänger, vägen svänger,
smides gull ur stål.
Vik dig, hicka! Hon skall dricka
söta skaldemjödets saft,
och den lede i sin vrede
sörja svunnen kraft.
Ty sku’ drömda drömmar, glömda
dunsta bort som nattens dagg,
när idolen från kupolen
slungas ned som slagg.
Tusen röster skrika
Tusen röster
Tomt är mig
Moder, syster
Tomt
Diktarnas rader
Gitarrscharader
Tomt
Mångfaldigheten
Enfaldigheten
Tomt
Vad har jag att kasta?
Orden tyna
Jag andas hårt
Ändrar det något?
Lov ske
Lov ske!
Men jag kan inte skriva namnet
Jag är inte värdig
Jag tige;
Gud tiger.
Du i klutom klädder du,
hvad skall skållen säga?
Magen mättas knappt av ord
vanskligt sanning väges.
[Pecador contempla, snabb översättning]
Betänk, ack du fallne, ty dagen skall stå:
när mäns söner dömas vem kallar du på?
Det viskas, det sjunges: en stundande dag
då köttet uppväckes och Ordet blir lag.
Då skola de alle, de store, de små,
i blottlagda led fram till domstolen gå.
Var högmodig, krypande, herre och träl
att vittna, att bedja, om ande och själ.
Så säg mig, du lede, om nåden är din
när ingen må undkomma döden om sinn.
I dessa stora städer
på dessa tomma gator
bland de hus höga
—dit vi fördes.
Av dessa trötta öron
från dessa svullna läppar
i TV-rutan
—tomt det hördes.
I dessa strödda strofer
som utur skåldens sinne
med korta mänsko-ord
—spretigheten.
I dessa blåa ögon
i dina blåa ögon
en övergivenåterfunnen rad
—evigheten.
Skola drömda
drömmar glömda
svinna liksom nattens dagg?
De yngre tecken blekna bort;
vi dödade de gamla.
Nu i glaset, tomt och tort,
knappt tre knappar skramla.
Vad mer säga? Förr förstod
var sin plats på stegan.
Liken ligge! Utan blod
kan ingen mänska leva.
Aldrig utav mörka härar
slogs hon, men hon blottade
sitt bröst för markens djur,
allt av egen vilja.
Få de röster som ha ropat,
larmat—fler de tigande
som log åt undergång,
eller intet sade.
Bödel, se, när denna tunga
börda här på axlarna,
du låter lyfta bort:
ryggen raker sträckes.
Förr var det att svärdets män
gingo dräpa konungen.
Mullen rödde drottnens blod;
död Domalde neg i jord.
Då svearne till Oden sände
jutaättens gamle fjende.
Förr var det att marken rödde
svärdets män, då Domald dödde;
sjönk han ned för härens hunger;
malmen föll mot nacken tunger.
Konungen för skörden blödde.
Kvar stå åkrarna, och kullen;
åter brun är röda mullen.
Död är hären, död är gubben
fallet riket, ruttnad stubben.
Var det hitåt som vi skulle?
Kastas jag ur tanken; vaken,
svettig, slagen, nästan naken
Blickar ut—än sover staden.
Glömt är livet som han lade.
Glömt är namnet—där är saken!
Då tvang svälten Sveaätten
att allt utpå gula slätten
låta drottnen neder stupa.
Glömmom’t bröder, låtom’s supa!
Uti folkets ord bor rätten.
Ser du i öster gryningens ljus?
Hon rodnar för ariernas frälse.
Hon skiner på gårdar bland granars sus
till tvåfötters, fyrfötters hälsa.
Hon sänder sin stråle till stundande timmar
då osådd högt växande åkersäd glimmar.
De i världen födde sent
som fostrades i trevande
blevo vi—men skrattade
i kallt ljus och glömde.
Grå, var vardag—väggen kal;
ljus blåaktigt och levande
utan liv—men gladde dock
likväl man som kvinna.
Strå, de månge—månge än,
de urlaglöse strävande,
bliva fler—då skolen I
ej mer sjunga, skratta.
Strå, de månge—färre än
i högre rymder svävande;
osäll han, som säga kan
vart åren hädan fara.
[Rädens icke! Eder själ
av kopplingar och hjärnceller
formas om—då skolen I
ej mer gråta, skratta;
formas om—då kunnen I
ej mer sjunga, klaga.]
Skola vi som arme trälar
utan saga, utan sång
blinde män med kuvda själar
slaviskt följa ‘tidens gång’?
Skingras mänskoliv för vinden
liksom drivved utpå hav.
Svalans färd i kalla vintern
vet väl knappt den Höge av.
In hon flyger, genom hallen
genom värmen för en stund
Sen hon ut i öde kvällen
åter söker jordens rund.
Blickar [möts en gång om natten — alt: [mötas två om natten
under gatulyktans sken.
Ingen vågar lyfta hatten,
bocka, niga eller le.
Där framför en gammal klunga
talte han med bräcklig tunga
— Riket föll för hundra år,
reser eder, går!
Stämmors ljud sig slöt som ett:
— Det du föreslår, reträtt
vore, om för foten lätt,
ej för hjärtat rätt!
Dagar som nätter
Jag flutit.
Dagar som nätter
Jag drömt.
Dagar som nätter
Jag ylat.
Dagar som nätter
Allt glömt!
Kan en man segra
i vinterns mörker
i gatulyktans kalla sken
i ensamhet?
Kan en man segra
utan en kvinna
utan hem och härd
utan kärlek?
Ett hjärta kan endast tändas
av en kram
av en kyss
av ett leende.
Och hjälten glömmes snart
som ej har barn
som ej har sånger
som ej har fränder.
Jord skakar,
land vakar,
Ilevågen sjuder —
sköld brister,
trät rister;
Gällahornet ljuder.
Spjut höjas,
skyn slöjas,
Åskan slår i draken —
mark brinner,
sol svinner;
berg och fjäll stå naken.
Vi trädas,
män rädas,
mång' å Hälja stigar —
On sväljes,
Tor kväljes;
dess mån hämna Vidar.
Dit vi bjödos, barn varande,
ännu unga, oskuldsfulla.
Till höga hus, och horors lockrop.
Blickar möts i vinternatten
under gatulyktans sken
ingen vågar lyfta hatten
eller buga eller le.
Skola de, som arma trälar
utan saga, utan sång?
Vi är män, och vi ha själar
men vi följa tidens gång:
Det jag sport i forna lagar
huru tiden skiftas skall
och att män i mörka dagar
lyda Gjällarhornets kall.
Trenne åldrar, men den fjärde
hon är vrång och orådsfull,
och hon vållar, kväda lärde,
bröders mened i en kull.
Men funne jag något
under gatuljusets sken
vore det vinden.
Och jag knäföll,
och tycktes mig snön på [mina kinder — alt: [min tunga
lik manna.
"I älvodansen
jag lagerkransen
kastat till fot.
Och gröna eken
i ljusa leken
dyrkas vid rot."
I sålden arvet, fädernesarvet,
girige hörden ej högarnes bön.
Välståndet rådde, njöts några vintrar
sedan kom djävul'n att taga sin lön.
Eldad jag kväder, ensam om natten
ensam och naken, blott sången till tröst.
En sak jag beder, beder av ödet
att höga himlen må höra min röst.
Kommen är kvällen. · Konungar stiga
upp ur högarne, · jorden att vandra.
Bröder, vaken; · världen skakar
budkavlen ränner · bostäder mellan.
Yngves folkstams · årkonung gode
åter är kommen · kampen att föra.
Erik skall strida · stånda mot Sverker,
danerne driva · domen utföra.
Låtom oss prisa skönheten,
och lögn från sanning utröna;
men icke hålla fast vid dem,
hvars munnar falskhet belöna.
Haver gått i graven neder,
men han finnes ännu kvar
Det I hånat, si! det lever:
namnet som den mannen bar.
Jag såg gröna slätta,
Und’ blåom skyom,
Solen sätta
Sig i trennom byom
Jag såg hamnens kajer,
Och hvitasvanen;
Men stålavajer:
Och lyftkranen!
Och friden flydde.
Så drick från ditt krus du svage resenär,
Men ge inte djävulen det han begär,
Sitt stilla som vatten i din ensamma stol,
För nu sjunker natten och upp stiger vår sol!