Jag har skrivit poesi sedan 2017 då jag började med nödrimmade Mäster C-pastischer (till skillnad från "Mästern" förstod jag inte riktigt det där med pluralböjning; god smak hade jag inte heller). Jag lämnar dem därhän. Inget på den här sidan är väl av värde för någon annan än mig, men det känns bra att ha dem på en plats. Och jag hoppas att åtminstone ett par rim är godtagbara.
Dikterna representerar ögonblick och många är, må medges, nog så trista. Jag har aldrig varit någon kärleksdiktare.
Tusen röster skrika
Tusen röster
Tomt är mig
Moder, syster
Tomt
Diktarnas rader
Gitarrscharader
Tomt
Mångfaldigheten
Enfaldigheten
Tomt
Vad har jag att kasta?
Orden tyna
Jag andas hårt
Ändrar det något?
Lov ske
Lov ske!
Men jag kan inte skriva namnet
Jag är inte värdig
Jag tige;
Gud tiger.
Du i klutom klädder du,
hvad skall skållen säga?
Magen mättas knappt av ord
vanskligt sanning väges.
[Pecador contempla, snabb omskrivnings-översättning]
Betänk, ack du fallne, ty dagen skall stå
när mäns söner dömas, hvem kallar du då?
Det hviskas, det sjunges: en stundande dag
då köttet uppväckes och Ordet blir lag.
Då skola de alle, de store, de små,
i blottlagda leden, till domstolen gå.
Hvar högmodig, krypande, herre och träl
att vittna, att bedja, om ande och själ.
Så säg mig, du lede, om nåden är din
ty ingen må undkomma döden om sinn.
I dessa stora städer
på dessa tomma gator
bland de hus höga
—dit vi fördes.
Av dessa trötta öron
från dessa svullna läppar
i TV-rutan
—tomt det hördes.
I dessa strödda strofer
som utur skåldens sinne
med korta mänsko-ord
—spretigheten.
I dessa blåa ögon
i dina blåa ögon
en övergivenåterfunnen rad
—evigheten.
Skola drömda
drömmar glömda
svinna liksom nattens dagg?
De yngre tecken blekna bort;
vi dödade de gamla.
Nu i glaset, tomt och tort,
knappt tre knappar skramla.
Vad mer säga? Förr förstod
var sin plats på stegan.
Låt liken ligga! Utan blod
kan ingen mänska leva.
Aldrig utav mörka härar
slogs hon, men hon blottade
sitt bröst för markens djur,
allt av egen vilja.
Få de röster som ha ropat,
larmat—fler de tigande
som log åt undergång,
eller intet sade.
Bödel, se, när denna tunga
börda här på axlarna,
du låter lyfta bort:
ryggen raker sträckes.
Förr var det att svärdets män
gingo dräpa konungen.
Mullen rödde drottnens blod;
död Domalde neg i jord.
Då svearne till Oden sände
jutaättens gamle fjende.
Förr var det att marken rödde
svärdets män, då Domald dödde;
sjönk han ned för härens hunger;
malmen föll mot nacken tunger.
Konungen för skörden blödde.
Kvar stå åkrarna, och kullen;
åter brun är röda mullen.
Död är hären, död är gubben
fallet riket, ruttnad stubben.
Var det hitåt som vi skulle?
Kastas jag ur tanken; vaken,
svettig, slagen, nästan naken
Blickar ut—än sover staden.
Glömt är livet som han lade.
Glömt är namnet—där är saken!
Då tvang svälten Sveaätten
att allt utpå gula slätten
låta drottnen neder stupa.
Glömmom’t bröder, låtom’s supa!
Uti folkets ord bor rätten.
Ser du i öster gryningens ljus?
Hon rodnar för ariernas frälse.
Hon skiner på gårdar bland granars sus
till tvåfötters, fyrfötters hälsa.
Hon sänder sin stråle till stundande timmar
då osådd högt växande åkersäd glimmar.
De i världen födde sent
som fostrades i trevande
blevo vi—men skrattade
i kallt ljus och glömde.
Grå, var vardag—väggen kal;
ljus blåaktigt och levande
utan liv—men gladde dock
likväl man som kvinna.
Strå, de månge—månge än,
de urlaglöse strävande,
bliva fler—då skolen I
ej mer sjunga, skratta.
Strå, de månge—färre än
i högre rymder svävande;
osäll han, som säga kan
vart åren hädan fara.
[Rädens icke! Eder själ
av kopplingar och hjärnceller
formas om—då skolen I
ej mer gråta, skratta;
formas om—då kunnen I
ej mer sjunga, klaga.]
Skola vi som arme trälar
utan saga, utan sång
blinde män med kuvda själar
slaviskt följa ‘tidens gång’?
Skingras mänskoliv för vinden
liksom drivved utpå hav.
Svalans färd i kalla vintern
vet väl knappt den Höge av.
In hon flyger, genom hallen
genom värmen för en stund
Sen hon ut i öde kvällen
åter söker jordens rund.
Blickar [möts en gång om natten — alt: [mötas två om natten
under gatulyktans sken.
Ingen vågar lyfta hatten,
bocka, niga eller le.
Där framför en gammal klunga
talte han med bräcklig tunga
— Riket föll för åtti år,
reser eder, går!
Stämmors ljud sig slöt som ett:
— Det du föreslår, reträtt
vore, om för foten lätt,
ej för hjärtat rätt!
Dagar som nätter
Jag flutit.
Dagar som nätter
Jag drömt.
Dagar som nätter
Jag ylat.
Dagar som nätter
Allt glömt!
Kan en man segra
i vinterns mörker
i gatulyktans kalla sken
i ensamhet?
Kan en man segra
utan en kvinna
utan hem och härd
utan kärlek?
Ett hjärta kan endast tändas
av en kram
av en kyss
av ett leende.
Och hjälten glömmes snart
som ej har barn
som ej har sånger
som ej har fränder.
Jord skakar,
land vakar,
Ilevågen sjuder —
sköld brister,
trät rister;
Gällahornet ljuder.
Vi trädas,
män rädas,
mång' å Hälja stigar —
mark brinner,
sol svinner;
berg och fjäll bli naken.
Spjut höjas,
skyn slöjas,
Åskan slår i draken —
On sväljes,
Tor kväljes;
dess mån hämna Vidar.
Dit vi bjödos, barn varande,
ännu unga, oskuldsfulla.
Till höga hus, och horors lockrop.
Blickar möts i vinternatten
under gatulyktans sken
ingen vågar lyfta hatten
eller buga eller le.
Skola de, som arma trälar
utan saga, utan sång?
Vi är män, och vi ha själar
men vi följa tidens gång:
Det jag sport i forna lagar
huru tiden skiftas skall
och att män i mörka dagar
lyda Gjällarhornets kall.
Trenne åldrar, men den fjärde
hon är vrång och orådsfull,
och hon vållar, kväda lärde,
bröders mened i en kull.
Men funne jag något
under gatuljusets sken
vore det vinden.
Och jag knäföll,
och tycktes mig snön på [mina kinder — alt: [min tunga
lik manna.
"I älvodansen
jag lagerkransen
kastat till fot.
Och gröna eken
i ljusa leken
dyrkas vid rot."
I sålden arvet, fädernesarvet,
girige hörden ej högarnes bön.
Välståndet rådde, njöts några vintrar
sedan kom djävul'n att taga sin lön.
Eldad jag kväder, ensam om natten
ensam och naken, blott sången till tröst.
En sak jag beder, beder av ödet
att höga himlen må höra min röst.
Kommen är kvällen. · Konungar stiga
upp ur högarne, · jorden att vandra.
Bröder, vaken; · världen skakar
budkavlen ränner · bostäder mellan.
Yngves folkstams · årkonung gode
åter är kommen · kampen att föra.
Erik skall strida · stånda mot Sverker,
danerne driva · domen utföra.
Här vi byggt i tusen år
nu som sista slaget slår
skall jag fly ifrån dig?
Män ha vuxit, män ha dött
men en bättre värld de fött
skall jag fly ifrån dig?
Låtom oss prisa skönheten,
och lögn från sanning utröna;
men icke hålla fast vid dem,
hvars munnar falskhet belöna.
Haver gått I grafve neder,
men han finnes ännu kvar
Det I hånat, Si; det lever:
namnet som den mannen bar.
Jag såg gröna slätta,
Under blåom skyom,
Solen sätta
Sig i trennom byom
Jag såg hamnens kajer,
Och hvitasvanen;
Men stålavajer:
Och lyftkranen!
Och friden flydde.
Så drick från ditt krus du svage resenär,
Men ge inte djävulen det han begär,
Sitt stilla som vatten i din ensamma stol,
För nu sjunker natten och upp stiger vår sol!